Lite bättre: sticka och hjälp

Ganska ofta tänker jag på hur vi sitter där i tevesofforna och ser på världens elände utan att göra något. (Fast själv sitter jag inte så mycket i soffan och gör jag det så ser jag ganska sällan på tv.) Jag tar mina små steg för att göra världen till en bättre plats och ibland tänker jag att stegen är ganska futtiga. Vad är väl mina småsaker mot all världens grymhet och orättvisa, är det inte mindre än en droppe i havet? Vaggar det inte in oss i en falk känsla av att faktiskt göra något, när vi ändå inget gör?

Fast jag svarar på frågan och säger att mina småsaker gör inte så mycket skillnad, men de är ett steg i rätt riktning och har vi tur gör de någon skillnad. Inte behöver det få mig att känna att ”jag gör något, så nu kan jag med gott samvete sitta här i soffan och sörpla kaffe” (as if), tvärtom gör det att jag på ett annat sätt än tidigare faktiskt är medveten både om mina val och om att jag bör hålla mig öppen för fler sätt och möjligheter att göra skillnad.

Ibland kommer den där välbekanta känslan över mig, ni känner nog också till den. Den säger att jag inte ska berätta om vad jag gör för att göra världen lite, lite bättre för då kommer folk att antingen tro att jag försöker skryta/framställa mig själv i falsk gloria eller att jag bara är allmänt självgod eller så kommer jag att få kritik för de saker jag faktiskt gör. Folk är vansinnigt bra på att kritisera goda försök. Framför allt verkar det vara de som själva inget gör som kritiserar mest. Inte så att inte kritik behövs, men framför allt behövs handling.

Egentligen är min åsikt att det är bra att berätta vad man gör för att inspirera och inspireras av andra.

Ändå händer det att jag pratar runtikring. Jag säger ”äh, vi har så mycket mössor här hemma och jag gillar ju att sticka så jag tänkte att jag kan sticka lite åt några andra”. Jag får det att låta som om jag gör det helt för min egen skull. Det är inte därför jag gör något. Jag är inte så besatt av stickning att jag har huset fullt av mössor och mitt val att sticka åt andra är inte själviskt i den bemärkelsen. Jag gör det för att det är ett sätt att bidra till något jag tror på. I det här fallet är det en kasse garn från Röda korset som jag ska sticka och virka av. Det ska de sälja på sin julmarknad för att få in pengar till verksamheten. Det här är en liten av många små saker jag gör eller stödjer.

Förra året skulle jag ge bort en julklapp, men jag var för sent ute. Idag blev jag påmind av Emma så i år har vi god tid på oss.

Gör du något? Tipsa gärna här så att vi andra får lite inspiration.

Read Full Post »

En liten 2-öring :-)

Trodde ni att tvååringar behövde leksaker? Åh inte, det går så bra med konservburkar 😉 För i dag fyller hon år, min finaste lilla fisunge. Och det är klart att hon inte ska få konservburkar i födelsedagspresent. Av oss ska hon få en grej till sitt rum (som jag får visa framöver för jag kan i skrivande stund inte komma på vad det heter, jag tror jag behöver sovmorgon) och fyra böcker. Bokintresset delar hon med sina föräldrar 🙂

Tänk så liten hon har varit.

Tänk vad mycket jag har lärt mig de här två åren. Som förälder har jag funnit en stil som passar oss, och igår hörde jag ett namn som lät litegrann som jag tänker. Slow family living. Det finns så mycket annat slow nu, så det var väl bara en tidsfråga innan det här begreppet skulle nå mina öron 😉 Men det ligger något i det, och det lilla jag läste om det igår stämmer rätt bra med så vi försöker leva. Jag kliver upp klockan fem på morgonen och kommer hem från jobbet som tidigast vid 17.30. För att få en vettig sömn på natten blir det förstås inte särskilt många timmar familjetid på kvällen och det finns alltid saker som ska göras, mat som ska ätas, hundar som ska rastas (okej, singular där). Det finns också så mycket jag skulle vilja göra, och saker jag skulle behöva göra, och saker jag skulle kunna göra. Jag skulle helt enkelt kunna fara runt som en liten toka när jag kommer hem. Men det gör jag vanligen inte.

Först äter vi middag (eller jag, för många gånger har de varit för hungriga för att vänta på mig, vilket är helt begripligt) och medan Magnus går ut med Zam brukar Nora och jag gå till hennes rum en stund. Ofta bygger vi med duplo. Det blir lite återknytning till hemmet för min del, och lite återknytning till varandra för oss två. Lite nedvarvning och uppstart på samma gång. Sedan ägnar jag mig åt mina aktiviteter och många gånger är Nora med. Är hon trött sitter hon i soffan med pappa och äter filmjölk eller gröt, annars är hon med mig och lagar matlåda eller badar eller pysslar.

Det handlar inte så mycket om vad vi gör eller inte gör, som om förhållningssättet. Hur jag försöker skapa båda lugn och närvaro vare sig vi har mycket eller lite att göra, vare sig vi gör saker tillsammans eller sida vid sida men var för sig. Jag tänker, som så många gånger de senaste två åren, att det här är viktigast just nu. Jag måste inte göra allt jag vill på en gång. Jag har många år på mig (får vi hoppas) och Nora är liten här och nu, och bara nu. Att alltid ha det i bakhuvudet gör det så mycket enklare.

Jag måste inte ha världens mest sociala liv, hinna med allt pyssel, ha ett snyggt hem, göra karriär, träna, ha oceaner av egentid osv. Små barn är små så otroligt kort tid, jag hinner allt det andra sen. Valet blir så enkelt och jag saktar ner, räcker en morot till Nora och låter henne dela den i ojämna bitar. Det tar fem gånger så lång tid som om jag själv hade gjort det, men det spelar ingen roll, vi behöver inte ha bråttom varje kväll. (Även om man förstås har bråttom mellan varven.)

Igår kväll åkte Nora och jag och handlade. Ingen storhandling, men vi behövde fylla på förråden och dessutom köpa lite frukt och grädde till helgens födelsedagstårta. Nora fick köra en sådan där liten kundvagn och så tog vi god tid på oss, pratade om frukten och prinskorvarna och körde lite rally, klämde på gosedjuren på leksakshyllan, hade en liten sångstund vid frysdisken, provsmakade våffelhjärta (de bjöd på våfflor) och hade det himla mysigt. Tänk att det kan vara så trevligt att handla om man själv känner sig ostressad.

Ibland är det så enkelt, ibland är det en svårare balansgång. Men det är ju så livet ser ut. Allt flyter inte fint jämt, men om man har det stillsamma som mål så når man oftare dit än om man bara rusat på utan att tänka efter. För oss fungerar det så i alla fall.

(En gång för många år sedan imponerades jag av de som hade en fulltecknad filofax. Utan att veta om det blev det något slags mål och ett år hade jag så många aktiviteter och var så social, pluggade och jobbade, gick danskurs och pysselkurs och tyckte att jag hade det väldigt spännande och roligt, så till den grad att jag alltid somnade på bussen hur mycket jag än kämpade emot. Sedan kom den där väggen, ni vet. En del lär sig the hard way. Jag säger det här bara för att ni ska få en bakgrund till det jag säger ovan, att det inte bara är tomprat från min sida.)

Read Full Post »