Det var alldeles för länge sedan jag pratade om mitt favorittryne (det är nos! NOS! muttrar han nerifrån golvnivå), tillika knäppjycke. Nästa vecka fyller han sju år, men fortfarande säger de vi möter ”Han är inte så gammal va?”.
I skrivande stund står han och slickar sin matskål ren, snart kommer han att lägga huvudet på mitt ben (eller bara stå intill mig) och titta på mig med alldeles runda ögon. De blir sådana, sådär runda, när han säger ”matte, lite mer mat?”.
Vår hattifnatt är i en period då han byter om till vinteroverallen och det lossnar stora tussar päls åt gången. Det är märkligt att han inte blir alldeles kal, tänker jag ibland. Och hur ofta kan man dammsuga egentligen? Mamma var på besök för någon vecka sedan och såg vår pälsiga vardagsrumsmatta. Jag skulle fråga ”när tror du vi dammsög senast?” men råkade säga ”när du tror du vi dammsög senast igår?”. Svaret var 22 någonting, men hade jag inte sagt ”igår” av misstag hade hon nog inte trott vi dammsugt på flera veckor. Så mycket päls trillar det.
Innan hela vinteroverallen är på plats vill man förstås ligga mjukt och skönt och varmt. Därför vaknar jag ofta på morgonen av att min man har ersatts av en något mindre, något pälsigare karl. Då puffar jag lite på honom, för även om det är varmt och mjukt och gosigt med en hund i sängen, så blir det så helsekottas mycket päls där (också) och där vill vi inte ha den. Nej, ner med dig Zam, du har ditt täcke och två soffor och dessutom en egen dubbelsäng på andravåningen. Det är inte synd om dig. Mutter mutter mutter.
Annars är det det vanliga dåliga samvetet från mattens sida (min alltså). Att inte räcka till. Zam är en hund som kräver mycket, mer än en vanlig tollare då han är en alldeles extra känslig sådan. Det är svårt att räcka till åt allt och alla. Men jag kan berätta om den konst vi tränar främst nu och det är att stänga dörrar och skåpdörrar med nosen. Det är svårt för Zam för han är en hund som gärna tar till tassarna. Att lära honom att stänga med tassarna skulle gå på nolltid, det skulle inte vara någon utmaning (och det är utmaningar han behöver). Det går ganska bra, men igår hade jag falukorv som belöning och då blev han så ivrig att han glömde nosen och slog med tassarna 🙂 Och på tal om belöning, här kan man läsa lite mer om positiv förstärkning, det kan vara intressant även för icke hundägare om man ändå är lite nyfiken på hundträning.
Jag gillar Zam också.
Det slog mig att det hade varit trevligt om jag bodde bredvid dig för då hade jag bara kunnat knacka på när jag skulle gå på promenad – om du nu hade vågat lämna honom till mig och om Zam själv hade velat.
Fast nu bor vi långt ifrån varandra och jag får väl hitta en annan hund, jag skulle vilja ha någon som jag inte behöver hämta – liksom bara ringa på när jag ändå skulle iväg.
Det hade varit alldeles perfekt! Du funderar inte på att flytta? 😉 Zam är inte den som är den, han följer med vem som helst som verkar gilla honom och själv släpper jag iväg honom bara jag vet att det är en vettig person som är tillräckligt stark att hålla honom och där kvalar du inte med god marginal. (Inte för att Zam är särskilt stark, men är man 7 år och håller honom och det springer en katt framför nosen på honom har man det inte roligt.)