Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Böcker’ Category

Favoritböcker: Mamma Mu

Mamma Mu är en annan favorit här. Visste ni att vi bor granne med henne? Ni ska få se … 🙂

IMG_9457

Det är väl knappast någon som har missat böckerna om Mamma Mu så jag antar att hon inte behöver någon närmare presentation än att hon är en högst ovanlig ko. Hon åker bob och lär sig gunga och hon kan till och med klättra i träd. En koja har hon byggt, även om hon böjde de flesta spikarna.

Picnik collage

Jag sa att hon är vår granne. Åtminstone enligt Nora. Hon ska visa er Mamma Mus koja, den är bara ett par minuters promenad från vårt hus. Nora älskar att gå dit och titta och leka och sitta lite på en gren och prata om Mamma Mu. (Zam tycker att det är lite småtråkigt.)

mamma mu koja

Bakom vårt hus ligger en gård och där finns både mä och mu (får och kor). Där bor också Mamma Mu, och i skogen intill bor Kråkan. På bilden nedan ser man gården och om man vänder sig om ser man vårt hus skymta mellan träden, som på bilden längst ner. Vi hör ofta djuren när vi är i trädgården. Määä och muuuu. Innan Nora somnar om kvällarna brukar hon fråga om Mamma Mu och Kråkan sover. Det gör de, säger jag.

Picnik collage

Annonser

Read Full Post »

Nu tänkte jag visa er ett par av våra favoritböcker. De handlar om Kotten och är skrivna och illustrerade av Lena Andersson.

IMG_9494

Lena Andersson känner nog många igen från böckerna om Maja och Linnea. Själv älskade jag hennes kaninillustrationer när jag var liten. Det gör jag fortfarande, förstås, men nu har kaninerna fått konkurrens av Kotten och hennes vänner.

I Kottens hemlighet kommer vännerna en efter en och hälsar på, men Kotten har inte tid. Hon städar och stökar och tvättar och kokar kompott. Hon har en hemlighet, förstås, och vilken det är får vi veta i slutet. Hennes hemlighet är underbar …

IMG_9495

En ledsen liten gris kommer på besök i Kotten, grisen och lilla vännen. Hon har gått vilse och hittar inte sin mamma. Hon får förstås hjälp hos Kotten och nästa dag hittar de mamma som är konditor och bjuder på hundra bullar för att hennes lilla Fia har kommit hem igen. Och Kottens vän, Pigga Grisen, är kär, för Fia är det sööööötaste han sett, han tycker till och med mer om henne än han tycker om bullarna.

Lenas illustrationer är så finstämda och mysiga. Där finns alltid små detaljer att fastna för, som Kottens röda tekopp som hon flyttar med sig runt om i hemmet, och alla djur ser så kramvänliga ut på något sätt. Bägge böckerna är skrivna på rim, en konst som Lena till skillnad från många andra faktiskt behärskar.

Picnik collage

Vad läser ni just nu? Har ni några boktips?

Read Full Post »

IMG_8698

Högläsning och sagoberättande är för mig nästan lite magiskt, samtidigt som det är enkelt och vardagligt. När jag och min syster var små (och ganska högt upp i åldrarna) läste våra föräldrar högt för oss (de sista åren var det mest mamma, vill jag minnas, och då läste vi tjockare kapitelböcker). Något sagoberättande kommer jag inte ihåg, men jag har alltid varit fascinerad av sagor och underhöll/plågade emellanåt min syster med egenpåhittade berättelser när vi åkte bil (ni vet det fanns en gång i tiden bilar utan AC och helt utan dvd-spelare, så man satt där och svettades/frös och lekte lekar och bråkade – vilken skillnad mot nu 😉 ).

Läste högt gjorde man för barn. Det var inget jag tänkte, självklarheter behöver man inte tänka, men jag insåg hur fel jag haft när jag en gång följde med en vän till hennes morföräldrar och morfar på kvällen läser högt ur Tusen och en natt för alla barn och barnbarn. Och vi lyssnade, barn som vuxna. Det gjorde ett starkt intryck på mig, även om det säkert var vardagsmat för dem (och kanske till och med småtråkigt för vissa), och jag har sedan dess burit med mig den bilden av högläsning, att man kan läsa och lyssna även som vuxen.

För sex och ett halvt år sedan träffade jag Magnus och strax därefter, när jag fyllde år, köpte han en bok till mig (en Harry Potter). På boken hade han tejpat fast en lapp där det stod att jag inte fick läsa den själv; han skulle läsa den högt för mig. Och det har han gjort sedan dess, bok efter bok efter bok. Varje kväll läser han, alltifrån en sida till ett kapitel, och jag tröttnar nog aldrig.

Jag behöver nog inte säga att vi läser mycket för Nora, också. Men jag vill berätta att jag har återfunnit min passion för sagor och att den delas, med stor entusiasm, med Nora. Hur får man ett barn att lyssna på sagor och förstå att det är en saga? funderade jag på. Hon var van vid konceptet bok + bilder + saga, inte av att bara lyssna och själv skapa bilderna. Jag började med att helt enkelt återberätta böcker hon redan kände till (som ”Mamma Mu gungar”) för att sedan berätta sagor som låg nära verkligheten där jag visste att hon enkelt kunde skapa sig bilder och hänga med i handlingen (”Mamman och barnet och hunden åkte med den röda bussen till Sigtuna”). Jag hade inte behövt fundera på det, hon greppade sagokonceptet på en gång.

Nu ber hon ofta om sagor och varje kväll efter att vi släckt lampan berättar jag en saga. Jag brukar rama in sagan genom att alltid börja och sluta på ungefär samma sätt. Handlingen håller jag väldigt enkel. Det behövs inga komplicerade intriger direkt, och inte alltför många karaktärer. Jag jobbar på att få med alla sinnen och i korta ordalag beskriva ljud, lukt och så vidare. Nora är dessutom väldigt aktiv i lyssnande, kommenterar och hejar på, utropar ”a-haa”. Just nu vill hon helst höra sagor om tigerbarnet som vill gunga, men inte hittar någon gunga. (”Ninna wroaw” säger hon då, det första betyder gunga och det andra är tigerbarnet.) På så sätt blir sagorna lite av dialoger emellanåt.

Vi har ett särskilt träd i skogen som vi sätter oss under när vi är på promenad. Ibland händer det att vi berättar sagor där, om tigerbarn och elefanter.

Read Full Post »

När Nora vaknade efter eftermiddagsluren i lördags var hon fortfarande trött och lite gnällig. Hon tittade lite på Shaun, men tröttnade och ville ha te i en finkopp (som vi just inhandlat på loppis). Jag upptäckte att klockan var strax efter halv fyra så jag bytte ”kanal” till prinsessbröllopet och vi såg ett par minuter när de tågade in. Nora var väldigt fascinerad av barnen som gick före Victoria (men när de försvunnit ur bild ville hon inte se mer så då stängde vi av).

Nora har en helt annan favoritprinsessa just nu. Det är den fina prinsessan i Thomas Fröhling och Petter Lidbecks bok. Den prinsessan är så fin att hon bajsar i sömnen (då sitter hon på dass och tar i för far och fosterland). Tills en natt när en fotograf gömmer sig inne på toaletten och man följande dag kan se bilder på den bajsande prinsessan i alla tidningar … Det är ju något alldeles oerhört tycker pappa kungen, och beordrar att toaletten ska spikas igen! Prinsessan hon äter och äter utan att bajsa. Gissa om hon blir tjock. Alldeles fullproppad av mat. Tillslut går det inte ner minsta smula till, så mätt är hon. Men hovdamen trugar och lockar med ett saftigt litet plommon … Sedan går det hela överstyr och prinsessan far runt som en bajsraket och Nora fnissar och säger ”oj” och gör raketflygningar med händerna och fnissar lite till. Det är hennes favoritprinsessa det.

IMG_7780

Read Full Post »

IMG_7345

Jag har tänkt en del på kokböcker på sistone. Det finns de som är ganska tråkiga och menlösa, det finns de som är mer layout än något annat, det finns de som är tjocka och med många godsaker i (men också många rätter som bara är ”helt okej”) och så finns det böcker som den här från Saltå kvarn där det märks att någon tagit sig tid att vaska fram guldkornen. Det är inte så väldigt många recept i boken, men de som är, de är goda. Nu har jag förvisso inte provat allt än, men de rätter jag har ätit har alla varit sådana att jag gärna gör om dem snart igen. Så kan en bra kokbok vara. Jag fick den av Martina när jag fyllde år 🙂

IMG_7346
IMG_7349
IMG_7351
IMG_7353
IMG_7355

Read Full Post »

IMG_7336

Jag har stickat flera stycken vantar i mina dar … problemet är att jag bara har stickat en av varje och inga färdiga par. Ungefär som med sockarna, alltså. Nu har jag fått vantinspiration som borde räcka till en hel hög vantar, men eftersom alla vantar i boken är lika fina kanske jag gör en av varje. Men de borde gå att matcha ihop ändå, om jag bara ser till att sticka ungefär lika många höger- som vänstervantar 😉

Boken fick jag i födelsedagspresent av A&A, det ena A:et är norska.

IMG_7337
IMG_7338
IMG_7341IMG_7342
IMG_7343

Read Full Post »

Svampkungens son

Vår senast utlästa högläsningsbok var Svampkungens son av Marie Hermansson som jag fick förra året. Det var en snabbläst roman, vilket var tur för annars hade vi kanske inte läst ut den. Det som gjorde oss besvikna till att börja med var att vi trodde att den skulle handla om något annat än vad den gjorde. När vi kommit halvvägs var vi inte ens i närheten av vad som berättades på baksidan. Vi var faktiskt alldeles precis på väg att lägga ner läsandet när något högst oväntat inträffade, som fick oss att istället läsa ut boken. För medan en del är väldigt förutsägbart, finns där också några svängar vi inte hade förutsett och det gjorde att vi aldrig helt tappade intresset.

Boken utspelar sig under 1970-talet och handlar om Gunnar som växer upp med sin far, Holger, i skogen. Holger har två stora passioner och det är svamp och kvinnor. Under svampsäsongen kombinerar han dem genom att leda svampexkursioner för kvinnor (som han sedan förför ute i skogen). Gunnar själv har ingen tur med kvinnor, de enda som tittar på honom är de han rivt ut från herrtidningarna och hängt upp på väggen i sitt rum. När så Gunnar och hans far faller för samma kvinna börjar problemen.

En lättsam roman där man varken känner med eller engagerar sig särskilt mycket i huvudpersonerna. Till skillnad från den jag läser nu, Sonat för Miriam, som jag fick av min bokvän. Jag får läsa den i korta stycken för att inte sitta och snyfta på tunnelbanan.

Read Full Post »

Older Posts »