Man kan ju inte bara gå här och gny, tänker jag ibland. Man borde göra något. Eller åtminstone ge lite pengar till sådana som gör något.
Så mycket längre än så kommer jag oftast inte i tankarna. Vi hade ett fadderbarn en gång, men det varade inte länge för fadderbarnet försvann ur fadderverksamheten och så var vi barnlösa. Det blev inget nytt fadderbarn och kommer inte att bli så nu heller, först vill jag ha en säker inkomst och inte bara veta i max tre månader framåt att jag kommer att ha jobb. Jag vill helt enkelt inte att någon annan ska komma ikläm ifall jag får ont om pengar.
Så slog det mig en dag att jag kan skänka en summa pengar varje månad till något jag själv väljer. Det kan vara så lite som en hundring – hundra kronor är ju alltid hundra kronor, och många bäcker små ni vet … – och skulle jag nu bli arbetslös och pank så är det ju ingen som far illa av det (mer än möjligen jag själv). En hundralapp varje månad till något jag tycker är viktigt. Så får det bli! sa jag.
Första hundringen gick till Världsnaturfonden. Kanske någon liten tiger, eller varför inte ett par björkar, blir glada för det.
