När jag gick i nian köpte jag några böcker för pengar som jag fått av morfar. Den ena boken är en diktbok som heter Dikter att minnas och jag tog för vana att läsa en dikt varje kväll innan jag somnade. (Vilken tanke, att fylla sinnet med poesi innan man somnar! Undrar varför jag slutade med det?) En del dikter tyckte jag särskilt mycket om och läste flera gånger och fortfarande kan jag några av dem i stort sett utantill.
De här raderna, av Gustaf Fröding, ger mig alltid så vackra bilder. Jag tänker på en tavla, en oljemålning, som farmor och farfar har och som föreställer två dansande flickor i en skogsglänta. Jag ser sommar, solvarm mark, granskog, mossa, blåbärsris …
Och här är dungen, där göken gol,
små töser sprungo här
med bara fötter och trasig kjol
att plocka dungens bär,
och här var det skugga och här var det sol,
och här var det gott om nattviol,
den dungen är mig kär,
min barndom susar där.
