Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Nu går flyttlasset

Nä vet ni vad, jag flyttar! Efter flera år här går jag tillbaka till blogger, där jag började för fem och ett halvt år sedan. Fler och fler problem dyker upp med WordPress. I nya bloggen blir det fina tider och mycket kalas den närmaste tiden. Välkomna.

milly & molly – the blog ;-)

IMG_0185
IMG_0183

… och så kom jag att tänka på ett sms jag har sparat. Magnus skrev det för många år sedan och det handlade om oss och hus och barn och kratta löv. Just då hade vi inget av det (förutom varandra). Härom dagen när jag satt inne i fåtöljen med datorn i knät och jobbade tittade jag ut genom fönstret och såg det här:

IMG_0016

Nu har vi allt. Speciellt löv ;-)

Ha en trevlig helg allihop!

IMG_9792

Jag har nog världens mest känsliga öron. Så fort det blåser lite, eller är bara lite kallt, får jag ont i öronen. Alltså riktigt ont. Och om jag inte kan täcka för öronen så övergår det tillslut i huvudvärk också. Vintertid är det helt okej för då kan jag ha mössa, men när det blåser lite småkyligt i början av september känns det inte helt rätt att gå med något stickat och värmande på huvudet. Så jag sydde mig ett tunt pannband. Yttertyget är ett loppisfynd och innertyget är mjuk, vit fleece. Det sitter tajt och släpper inte in minsta lilla vindpust. Jag må se töntig ut när jag går med pannband i solskenet (och blåsten!), men jag är snäll och glad. När jag har ont i öronen är jag inte snäll och glad.

My mess

My home, my mess, my business stod det på en plansch jag fick i julklapp för sisådär nittioåtta år sedan. I dag slog det mig att den texten skulle passa alldeles utmärkt här hemma just nu. För nu har den en lite annan innebörd. My home och my business flyter ihop och blir my mess.

IMG_9300

Jag jobbar för fullt med nya webbutiken. Den kommer säkert att se städad och fin, och gärna trevlig och inspirerande, ut, men bakom kulisserna är det ofta rörigt och stökigt. Inte bara bokstavligen, utan tiden och sysslorna, områden, ansvar och uppgifter flyter ihop. Vad är arbetstid, vad är Noratid, vad är hundtid, var är ta hand om hemmet-tid? Jag försöker hitta ett nytt sätt att se på tid och uppgifter, ett nytt och mindre inrutat sätt, men som ändå är klart och tydligt i mitt huvud. Det är spännande och svårt. Och roligt.

Min tanke från början var att när Nora är i förskolan är det arbetstid. När Nora kommer hem är det Noratid (+ att vi skickar paket ibland) och sen på kvällen är det hemmet-tid/familjetid osv. Och mellan varven är det hundtid. Men nu när det inte blev något med dagis och Nora är hemma så flyter tiderna ihop. Med en kollega på 2,5 år kan man inte jobba koncentrerat timme efter timme, utan måste varva de olika sysslorna och skifta fokus mellan henne, hund, hem, jobb. En efter en faller i alla fall pusselbitarna på plats.

Det var alldeles för länge sedan jag pratade om mitt favorittryne (det är nos! NOS! muttrar han nerifrån golvnivå), tillika knäppjycke. Nästa vecka fyller han sju år, men fortfarande säger de vi möter ”Han är inte så gammal va?”.

IMG_9373

I skrivande stund står han och slickar sin matskål ren, snart kommer han att lägga huvudet på mitt ben (eller bara stå intill mig) och titta på mig med alldeles runda ögon. De blir sådana, sådär runda, när han säger ”matte, lite mer mat?”.

Vår hattifnatt är i en period då han byter om till vinteroverallen och det lossnar stora tussar päls åt gången. Det är märkligt att han inte blir alldeles kal, tänker jag ibland. Och hur ofta kan man dammsuga egentligen? Mamma var på besök för någon vecka sedan och såg vår pälsiga vardagsrumsmatta. Jag skulle fråga ”när tror du vi dammsög senast?” men råkade säga ”när du tror du vi dammsög senast igår?”. Svaret var 22 någonting, men hade jag inte sagt ”igår” av misstag hade hon nog inte trott vi dammsugt på flera veckor. Så mycket päls trillar det.

Innan hela vinteroverallen är på plats vill man förstås ligga mjukt och skönt och varmt. Därför vaknar jag ofta på morgonen av att min man har ersatts av en något mindre, något pälsigare karl. Då puffar jag lite på honom, för även om det är varmt och mjukt och gosigt med en hund i sängen, så blir det så helsekottas mycket päls där (också) och där vill vi inte ha den. Nej, ner med dig Zam, du har ditt täcke och två soffor och dessutom en egen dubbelsäng på andravåningen. Det är inte synd om dig. Mutter mutter mutter.

Annars är det det vanliga dåliga samvetet från mattens sida (min alltså). Att inte räcka till. Zam är en hund som kräver mycket, mer än en vanlig tollare då han är en alldeles extra känslig sådan. Det är svårt att räcka till åt allt och alla. Men jag kan berätta om den konst vi tränar främst nu och det är att stänga dörrar och skåpdörrar med nosen. Det är svårt för Zam för han är en hund som gärna tar till tassarna. Att lära honom att stänga med tassarna skulle gå på nolltid, det skulle inte vara någon utmaning (och det är utmaningar han behöver). Det går ganska bra, men igår hade jag falukorv som belöning och då blev han så ivrig att han glömde nosen och slog med tassarna :) Och på tal om belöning, här kan man läsa lite mer om positiv förstärkning, det kan vara intressant även för icke hundägare om man ändå är lite nyfiken på hundträning.

IMG_9643
IMG_9647

Vi ses igen nästa år.

Ganska ofta tänker jag på hur vi sitter där i tevesofforna och ser på världens elände utan att göra något. (Fast själv sitter jag inte så mycket i soffan och gör jag det så ser jag ganska sällan på tv.) Jag tar mina små steg för att göra världen till en bättre plats och ibland tänker jag att stegen är ganska futtiga. Vad är väl mina småsaker mot all världens grymhet och orättvisa, är det inte mindre än en droppe i havet? Vaggar det inte in oss i en falk känsla av att faktiskt göra något, när vi ändå inget gör?

IMG_9669

Fast jag svarar på frågan och säger att mina småsaker gör inte så mycket skillnad, men de är ett steg i rätt riktning och har vi tur gör de någon skillnad. Inte behöver det få mig att känna att ”jag gör något, så nu kan jag med gott samvete sitta här i soffan och sörpla kaffe” (as if), tvärtom gör det att jag på ett annat sätt än tidigare faktiskt är medveten både om mina val och om att jag bör hålla mig öppen för fler sätt och möjligheter att göra skillnad.

Ibland kommer den där välbekanta känslan över mig, ni känner nog också till den. Den säger att jag inte ska berätta om vad jag gör för att göra världen lite, lite bättre för då kommer folk att antingen tro att jag försöker skryta/framställa mig själv i falsk gloria eller att jag bara är allmänt självgod eller så kommer jag att få kritik för de saker jag faktiskt gör. Folk är vansinnigt bra på att kritisera goda försök. Framför allt verkar det vara de som själva inget gör som kritiserar mest. Inte så att inte kritik behövs, men framför allt behövs handling.

Egentligen är min åsikt att det är bra att berätta vad man gör för att inspirera och inspireras av andra.

Ändå händer det att jag pratar runtikring. Jag säger ”äh, vi har så mycket mössor här hemma och jag gillar ju att sticka så jag tänkte att jag kan sticka lite åt några andra”. Jag får det att låta som om jag gör det helt för min egen skull. Det är inte därför jag gör något. Jag är inte så besatt av stickning att jag har huset fullt av mössor och mitt val att sticka åt andra är inte själviskt i den bemärkelsen. Jag gör det för att det är ett sätt att bidra till något jag tror på. I det här fallet är det en kasse garn från Röda korset som jag ska sticka och virka av. Det ska de sälja på sin julmarknad för att få in pengar till verksamheten. Det här är en liten av många små saker jag gör eller stödjer.

Förra året skulle jag ge bort en julklapp, men jag var för sent ute. Idag blev jag påmind av Emma så i år har vi god tid på oss.

Gör du något? Tipsa gärna här så att vi andra får lite inspiration.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.